Wirwachska Malmgården

Wirwachs malmgård är en på 1770-talet uppförd egendom som ligger på västra Södermalm i Stockholm, vid korsningen av Brännkyrkagatan och Ansgariegatan. ( några få minuters promenad från Kristinehovs Malmgård
Malmgården byggdes av apotekaren Johan Michael Wirwach (1710-1783) och hans kompanjon Johan Christian Senckpiehl. Gården låg vid Hornskroken till dess att Ansgarieberget sprängdes bort och Hornsgatan rätades ut i början av 1900-talet.
 
Apotekare på Enhörningen
Den tyskättade Wirwach köpte 1740 apoteket Enhörningen, som då låg på Götgatan. Vid övertagandet 1740 var Enhörningen tämligen vanskött av företrädaren, men Wirwach ryckte upp apoteket till ett ansett företag. År 1741 gifte sig Wirwach med Christina Elisabeth Betulin, dottern till en handelsman, som hade en del ekonomiska bekymmer. Wirwach hade således knappast gift sig rikt, utan genom hårt och skickligt arbete skapade han en god ekonomi. Tillsammans med sin medhjälpare Johan Christian Senckpiehl, som han antog till kompanjon 1769, drev han inte bara apoteket utan började också planera att anlägga en malmgård på Södermalm.
 
Malmgården kommer till
På platsen där malmgården byggdes hade redan på 1720-talet funnits en gård som ägdes av skeppsklareraren Nils Smitz. 1740 ägs gården av änkan Smitz' arvingar, som arrenderade ut den till en trädgårdsmästare Lundberg. 1744 bor trädgårdsmästare Bergman här och 1747 trädgårdsmästare Nils Ahlgren. Området, som uppenbarligen hade omfattande trädgårdsanläggningar, ägdes i början av 1770-talet av trädgårdsmästare Erik Ahlgren. Wirwach och Senckpiehl köpte in det tillsammans i mars 1771. Redan i april samma år var murmästaren Johan Wilhelm Elies klar med byggnadsritningarna. Wirwach och Senckpiehl betalade hälften var av bygget. Öster om gården låg den stora trädgården med åttio fruktträd och en avdelning för medicinalväxter. Huvudbyggnaden och flyglarna är ovanligt välbevarade och på gården står en stor lind som ett vårdträd.
 
I den Wirwachska malmgården var stall och fähus inrymda i flyglarna, något som inte var vanligt i Sverige vid den här tiden. I Sverige brukade man skilja mellan mangård och fägård. I utlandet var det dock vanligare att bygga på detta vis på 1770-talet.
 
Den överlevande fick ärva
När gården stod färdig nyttjade de två familjerna hälften var. De hade en överenskommelse att malmgården skulle ”hel och hållen tillfalla den av oss eller våra hustrur, som längst efterleva”. Denna deklaration uppsattes offentligt den 25 juni 1776. Johan Michael dog redan 1783 och hustrun Christina Elisabeth 1797. Johan Christian Senckpiehl dog 1811. Den som i enlighet med avtalet erhöll malmgården var Senckpiehls änka, som avled först 1812.
 
I början av 1800-talet låg sedan ett sidenväveri i malmgården. Den Lindgrenska trasskolan, en uppfostringsanstalt för fattiga barn, höll till på Wirwachs malmgård på 1870-talet. Gården kom i Stockholms stads ägo 1883. I början av 1900-talet var gården ett bostadshus med barnkrubba. Tjugu lägenheter hyrdes ut, de flesta på ett rum och kök. Dessutom hade man inrett en butik i huset. År 1944 ansökte Högalids församling om att få använda malmgården som ungdomsgård, men av detta blev intet.
 
Folkpartiet, arkitekter och hotell
Gården blev delvis ombyggd 1967 och år 1968 flyttade Folkpartiet i Stockholms län in på Wirwachs malmgård. Sedan höll intresseorganisationen Sveriges Arkitekter till i malmgården fram till våren 2009. Wirwachska malmgården har därefter tagits över av Per Hellsten som här driver Hotel Hellstens Malmgård.
 
Källor
Arne Munthe: Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet (1959)
Birgit Lindberg: Malmgårdarna i Stockholm (1985, andra upplagan 2002)
Södermalmsnytt nr 40 2009, s 6
Wikipedia