Camera Obscura, magi i mörka rum

FREDAG 11 MARS 2011



 
Historik, teknik, litteratur, webben, konsten och egna erfarenheter.

1. Natur och historik
Camera Obscura, på latin ”mörkt rum” är ett naturfenomen som man kan uppleva spontant oberoende av människans uppfinningar och optiska konstruktioner.

Fenomenet har troligtvis observerats av människor sedan stenåldern. De första beskrivningarna finns från Kina några hundra år f.kr. men har också omnämnts i den
arabiska vetenskapen och i den grekiska antiken med Aristoteles.

Om man går in i ett tätt mörkt rum när det är soligt och starkt ljus ute och det finns ett litet hål, ett ljusinsläpp i väggen, kan man ibland se en upp-och-nedvänd bild av landskapet projiceras på väggen mitt emot hålet. Kanske ens första Camera Obscura - upplevelse kommer till en på semesterhusets utedass där det finns ett kvisthål i väggen.

Västerlandets optiker och konstnärer har sedan 1500-talet utvecklat naturfenomenet och förbättrat tekniken genom att bygga speciella kammare för att ta emot den projicerade bilden där man ökat projektionens styrka genom att fånga in mer ljus med hjälp av linser och speglar.

Konstnärens ateljé inreddes antagligen i vissa fall speciellt för uppställning av människor eller föremål vid ett fönster och med en speciellt inrättad mörklagd projektionsplats för konstnärens hemligheter.
Genom att fästa en duk, ett papper eller en pannå där projektionen uppenbarade sig och kalkera av bilden kunde konstnären snabbt fästa stödpunkter och frysa modellens profilkurva. Den jäktade affärsmannen som beställt porträttet kunde således lite snabbare få återgå till sina viktiga ärenden och konstnären kunde i trygg vetskap om att Cameran inte ljuger få grundstommen till ett väldisponerat porträtt.

Den mest kända porträttmålaren som vi tänker på som tidig "fotomålare" är
Vermeer med sina stillsamma interiörer och människor, ett väggparti med ett fönster till vänster i bild och olika kombinationer av modeller stående vid fönstret. Konstnärens utsiktspunkt finns på samma ställe i dessa målningar vilket tyder på någon form av fast arrangemang vilket har föranlett konsthistoriker att göra uppmätningar och analyser av Vermeers rum och arbetshörna.

Tidigt utvecklade man metoder för avancerad spegeltillverkning med konkava och konvexa slipningar. Redan Leonardo da Vinci tecknade en apparat för slipande av konkava speglar. Dessa speglar hade den strålande egenskapen att kunna användas direkt utan någon lins för att skapa en enastående ljusstark projektion för exakta avbildningar av människor, stilleben och landskap.

Under 1800-talet byggdes speciella torn eller små toppiga hus med en spegel högst upp och ett runt projektionsbord med stolar kring. Här kunde hela små sällskap få klämma in sig och sitta ner medan den magiska projicerade bilden av landskap, stad och människor vreds runt och strålade ner som ett panorama på bordsskivan. Vad jag kan förstå finns det fortfarande ett torn med en Camera Obscura i Dublin.
Efterhand skapades konstruktioner som alltmer kom att likna 1870- talets knallfotografapparater med fotografens huvud under doket och den där välkända blixten av exploderande magnesiumpulver.
Det enda som till slut fattades under 1800 talets första decennium var metoden att frysa fast bilden när den väl kommit in i apparaten. När detta sista problem var löst på 1820-talet och så småningom glasplåtkassetten satt på plats förändrades världen - och konsten.

Konstnärerna, inte bara de pilliga utan -märk väl -även de schwungfulla kastade sig genast över dessa pappersavtryck av verkligheten som hjälp för att skapa aldrig förut skådad konst. Zorn och Degas är bara ett par exempel.

2. Teknik och praktik

Behovet av en portabel Camera Obscura resulterade i en mängd olika uppfinningar. Från Diderots lexikon 1772 finns den typ av Camera Obscura som jag själv har byggt. Den innehåller en vanlig spegel och en stor konvex lins.
Avståndsförhållandet mellan spegel - lins - projektionsyta är i min konstruktion inte det samma som i lexikonet.
Den lins´ egenskaper man har bestämmer apparatens längd. Cameran har inte någon bländare - skärpedjupet är nära noll - och inte heller någon skärpeinställning. Det betyder att skärpan erhålles genom att man höjer eller sänker själva ritpappret inne i apparaten. Man sticker huvudet in i apparaten och täcker över med ett svart dok. Högra väggen i lådan är borttagen vilket gör att man kan föra in handen hållande en penna och kalkera bilden. Det är en mycket vacker mjuk bild som projiceras. Att promenera omkring med sin Camera i trädgården en vacker sommardag och leta vackra projektioner är ett sublimt nöje.

Linser och projektioner har alltid intresserat mig. På vinden har jag ett gammalt
spegelteleskop från min ungdoms astronomiperiod.
Spegelteleskopets princip är att använda en konkav spegel för att samla stjärnljuset, en s.k one surface mirror med spegelfolien helt uppe på ytan fritt från den ordinära badrumsspegelns täckande glasskikt. Den spegeln skruvade jag av och kunde använda som en Camera Obscuraspegel. Vilken lycka! En ny konstruktion är på gång...

 

Hockneys experience
Den intressante nu levande konstnären David Hockney har under många år utforskat Camera Obscurans användande i konsthistorien och jämfört gamla mästares verk med vad han själv idag kan återskapa med speglar och linser. En slags bildkonstens reenactment.

Den som en gång satt sig i en skön läsfåtölj och i lugn och ro studerat hans mammutverk "Secret Knowledge" får sin konsthistoria grundligt omkullrunkad.
Här utforskar han med ett otal exempel västerlandets konsthistoria från 1400-talet och framåt och gör parallellt egna experiment. Han delar upp konstnärerna i de som arbetar med linser "looks photographic" till skillnad från de som "looks eye-balled" och enbart använt handen ögat och hjärnan. Intressant är hans påstående att de konstnärer som jobbat "photographic" sällan lämnat efter sig några skisser i motsats till de traditionellt tecknande konstnärerna där man kan studera ett sådant efterlämnat material.

Som en detektiv lägger han fram flera exempel, "bevismaterial" på hoplappningar och
perspektivfel som smugit sig in när konstnärerna sammanställt sina projektions-
kalkeringar till en färdig målning. Problemen som uppstår beror på det obefintliga skärpedjupet och bildens tvingade storlek, hoplappningar nödvändiga alltså.
Det är upp till läsaren att tro honom eller inte.

Som konstnär har jag ofta funderat över skillnaden mellan olika gamla mästares förmåga eller intresse av att visa individuella särdrag i porträttkonsten. Det gör Hockney också.
Två modeller av Velasques har sällan några likheter med varandra medan Peter Paul Rubens specialgubbar och damer alla verkar vara släkt med varandra. Rubens har efterlämnat mängder av teckningar, men var är Velasques? Märk väl att de två metoderna inte har något med olika skicklighet att göra. Valörmåleriets kvalitet och teckningens spänst är i båda fallen helt beroende av konstnärens skicklighet. En konstnär som inte kan teckna kan inte heller få något bra ut av en fotografisk förlaga och vice versa.

Det finns en säreget innerlig och ljuvlig stämning i Youtube-klippen från Hockneys
experiment. Till skillnad från alla knäfallande hyllningar av inglasade odödliga mästerverk som den traditionella konsthistorien alltid matat oss med kommer här den undersökande konstnärens konsthistoria, dekonstruktionen, respektlösheten. Det är skön teknik och man blir vansinnigt målarsugen. How to make your own Velasques.

För att knyta an till vårt svenska 1700-tal. Hur står det till med vår mästare Alexander Roslin? Magnus Olaussons biografi är näst intill kemiskt fri från alla skildringar av arbetet med målningarna. Det är en skildring av nätverkandet, resandet, tävlandet med de franska konkurrenterna. Vid något enda tillfälle vidrörs tillverkningsprocessen när Roslin lånar modellens kläder och stoppar upp en docka för att klara stofferna och veckbildningen.
Konstnärens hantverksperspektiv på Roslins verk finns bara inte.

Rolin, den ljuvlige! Målningarnas scenerier är ytterligt mjukt modellerade, anslående är att modellernas ansikten i vissa fall på ett egendomligt sätt framstår som över naturlig storlek när man betraktar dem på ett museum. Många gånger har jag fått en impuls att plocka fram en tumstock och lägga den på målningen, men inte haft den med, turligt nog.

Det finns ingenting som antyder något användande av optik. Man känner sig säker på att Roslin filtrerat modellernas verkliga utseende med ögat, hjärnan och handen. De har alla ett Roslinskt drag om än med individuella utseenden. En fullständigt bländande teknik, även vid en internationell jämförelse. Och alla saknar de ögonhår och ögonfransar.

Men var är de efterlämnade skisserna, Nationalmuseum verkar bara ha någon enstaka enda teckning av Roslin. Kanske målade han bara ”rakt på”. Någon som vet?
Detektivarbetet kan fortsätta. Kära vänner, nu kan ni gå på museum, avdelningen 1600-tal och 1700-tal och leta fotokonst! Tro det den som vill.

http://www.youtube.com/watch?v=xOmIjr0qaaA
http://brightbytes.com/cosite/what.html
Googles bildsökning: Camera Obscura
http://www.bbc.co.uk/history/british/empire_seapower/vermeer_camera_01.s...
http://brightbytes.com/cosite/cohome.html

Litteratur
Secret Knowledge av David Hockney
Themes & Hudson, ny upplaga 2006 ISBN-13: 970-0-500-28638-8
Bläddra i boken:
http://www.amazon.com/Secret-Knowledge-New-Expanded-
Rediscovering/dp/0142005126/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1296919473&sr=8-1
Alexander Roslin av Magnus Olausson Natur & Kultur / Nationalmuseum ISBN 978-91-27-
08838-2

Februari 1011
Konstnär Per Jadéus
www.jadeus.se