Gustafs Skåls Hemsida

Siden har en sällsam historia ...

I flera tusen år har siden bara burits av furstar och av änglar, om man får tro vad som står skrivet i koranen.

En dag för ca fem tusen år sedan gick kejsarinnan av Kina på promenad i sin trädgård. Då fick hon se hur en silkeslarv spann in sig i en glänsande tråd som sken i solskenet. Hon gav en tjänare i uppdrag att tillverka en dräkt av den solskimrande tråden.

Det är legenden om hur man systematiskt började odla, haspla och väva siden år 2700 f Kr.

Från början i det gamla Kina fick bara kejsaren och hans familj bära kläder av siden.

Dock insåg man snabbt vilken oerhörd exportvara det var och började exporterade siden till länderna kring Medelhavet. Längs sidenvägarna mot väster och söder drog kamelkaravaner med den dyrbara lasten. Det var farofyllda resor som kunde ta åtta år. De långa handelsvägarna slutade i Syriens hamnstäder.

Många gånger repades de kinesiska tygerna upp och man tog hand om tråden och vävde om den till nya tyger i bindningar som användes i vår del av världen för att sedan säljas vidare till grekiska och romerska furstehov.

Då det romerska riket stod på höjden av sin makt var Kinas export av siden som störst. Naturligtvis ville många komma på hemligheten med att skapa de underbara tygerna. Man trodde t.ex. att silke växte på träd. Sidenets framställning var en strängt bevakad hemlighet, och belagt med dödsstraff om man avslöjade det. I mer än tusen år bevarade kineserna sin hemlighet.

Hemligheten blev till slut avslöjad. Två män förklädda till tibetanska munkar, vandrade över bergen mot Tibet med silkefjärilsägg i sina ihåliga vandringsstavar. De var utsända av Kejsar Justianius av Bysans som lade grunden till den europeiska sidenindustrin. Senare efter romarrikets fall, skulle Venedig nästan helt överta rollen som importör/tillverkare/exportör till Europas kungliga hov.

Odlingar och sidenväverier i Sverige

Eftersom siden var så eftertraktat försökte många länder själva att framställa det dyrbara tyget. Frankrike var det land som bäst lyckades med sina väverier och blev kända för sina underbara tyger. Import av sidentyger var ofta belagd med tullavgifter och skatter vilket gjorde att smugglingen av dylika varor hade ett högt pris och dyra böter om man blev upptäckt. Det fick den inhemska framställningen att få en skjuts framåt. Detta gällde även Sverige.

År 1649 var holländaren Jakob van Utenhoven den förste att få tillåtelse att anlägga ett sidenväveri i Stockholm. Med hjälp av statsunderstöd anlade han väveriet vid Fatbursjön (nuvande Medborgarplatsen). Väveriet tillverkade siden, sammet och damast.

Men inte förrän på 1730-talet tog det riktigt fart på den inhemska framställningen av sidentyger. På Fredrik I:s begäran kom ett flertal franska sidenvävare att bosätta sig i Stockholm och öppna sidenväverier. Arkitekten Jean Erik Rehn fick statligt stipendie för att studera sidentillverkningen i Lyon. När han sedan återkom till Sverige fick han till uppgift att formge och färgsätta mönster som kunde beställas av sidenfabrikörerna.

Rehn och fabrikör Bartolome Peyron utförde mängder av beställningar åt kungahuset, bl.a. fick de i uppdrag att teckna och väva brokaderna till Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröningsdräkter. I samband med kröningen 1751 lät de prägla en belöningsmedalj till de skickliga spinnerskor som arbetat med brokaderna.

År 1754 infördes totalförbud av import av ostindiskt siden. Detta för att hjälpa upp den inhemska produktionen. Ändå blev det ingen riktig fart på sidentygstillverkningen.

Eftersom råvaran, silkeskokongen var dyr att importera, försökte man anlägga silkesodlingar här i Sverige. Lovisa Ulrika tog silkesodlingen under sitt beskydd. I mitten av 1700-talet lät hon anlägga en mullbärsträdodling vid Drottningholm och initierade uppfödning av silkesmaskar. Dock hade redan flera försök till silkesodlingar på mullbärsträd funnits i Stockholmstrakten.

Hattpartiet försökte också att uppmuntra silkesodling genom att ge ekonomiskt stöd till anläggandet. Så långt upp som Skellefteå anlades en silkesodling. När sedan mösspartiet kom till makten upphörde stödet och flera odlingar lades ned.

Ostindiska kompaniet

Det vara en skotte vid namn Colin Campbell som utarbetade riktlinjerna för det svenska Ostindiska kompaniet. Mannen som kom att leda kompaniet blev dock Henrik König, handelsman. År 1732 började resorna till Kina och Indien. Resan var lång och kunde ta 17 månader fram och tillbaka.

På utresan från Göteborg lastades fartygen med järn och trävaror som såldes i Spanien för silver. Silvret omsattes sedan till te, porslin, siden och lackarbeten.

Eftersom både silver och de hemvändande varorna var begärliga för pirater var man tvungen att åka i konvoj med andra handelsskepp.

De som investerat i det Ostindiska kompaniet gjorde stora vinster om skeppen kom fram. Eftersom det fanns så många risker med resorna blev varorna mycket dyra och eftertraktade. Det importerades mängder av varor till Europa på det här sättet, något som de inhemska köpmännen naturligtvis inte tyckte om eftersom de fick en stark konkurrens. För att kunna hävda en inhemsk marknad infördes ett flertal förbud mot bl.a. siden men det ledde bara till att man istället smugglade in sidenet och stämplade det som inhemskt för att kunna sälja det. Ostindiska kompaniet var verksamt till 1813.

De olika sorterna - siden

Det finns olika slag av silke från olika slags silkefjärilar. Mullbärsfjärilen ger den starkaste, mjukaste och mest glänsande silket med de längsta fibrerna.

Den stora gula påfågelspinnaren, eller tussah-fjärilen, ger ett siden av mera rustik karaktär. Den lever i ekskogar på Himalayas sydsluttningar, där kokongerna av vilda fjärilar samlas in och bereds. Därav namnet vildsilke. Detta silke är dovare i lystern och har en mera ojämn struktur. I påfågelspinnarens trakter gör man handvävda tyger, som skiftar livfullt i struktur och olika nyanser. Gyllenbrunt, guldgult och gräddvitt är tussah-silkets naturliga färger. Tussah-fjäril blir även odlad, bl a i Kina.

Olika fjärilssorter och olika förädlingsmetoder skapar tillsammans en otrolig variation av sidentyger. Siden kan vara lent, blankt och mjukt, nästan som rinnande vatten - eller frasande torrt som ett höstlöv. Det kan vara grovt som sisalrep - eller lätt som en dimma. Det kan ha underbar tyngd - eller enkel renhet med dämpad lyster. Siden kan också var helt matt.

Mullbärs-siden

är den typ av siden som oftast görs i Kina och som de allra flesta sidentyger är gjorda av, en liten vit fjärilskokong.

Bönderna i Kina odlar mullbärsträd som blir föda för fjärilens larver. Bladen skördas och bärs in i så kallade larv-lador. När larverna ätit färdigt av bladen, spinner de in sig i en kokong av tunn tråd som blir mellan 2-4 kilometer lång.

Kokongerna kommer sedan till fabriker där man sorterar dem i olika grader efter sitt utseende. Sedan sitter kvinnor vid spolmaskinernas vattenrännor och samlar ihop trådarna från 5 kokonger, tre stora och två små. De bildar tillsammans en silkestråd.

Silket rullas upp maskinellt, men den mänskliga handen och ögat måste vara med när en kokong är nästan slut och en ny kokongs tråd skall bindas ihop med den gamla. Ett mästerverk av snabbhet och fingerfärdighet. Kvinnorna använder även tänderna för att knipsa av knutens trådändar.

I Kina odlar man mullbärsträd för att bladen skall bli till föda för silkefjärilens larver. Bladen skördas och transporteras till så kallade larv-lador. När larverna ätit färdigt av bladen, spinner de in sig i en kokong av tunn tråd som kan bli 2-4 kilometer lång.

En meter silkefiber kan sträckas ut ca 15 cm utan att brista.

En kilometer lång silkefiber, som är 0,015 mm i diameter, väger 2 till 4 gram, men kan bära 150 gram.

Silkefibern är glatt. Därför är siden smutsavvisande och lättvättat - och faller mjukt.

De flesta sidentyger kan tvättas i maskin som fintvätt och centrifugeras. De kan också tumlas på svag värme tills de blir nästan torra och färdiga att strykas på medelvarmt järn. Tänk dock på att stelheten och finishen försvinner i och med vattentvätt.

Ett plagg av långfibrigt mullbärssiden kan slitas och vattentvättas i åratal utan att förlora sin skönhet.

Siden har haft rykte om sig att vara ömtåligt då det var vanligt att förtynga siden med tennklorid. Numera är förtyngningen nästan helt ur bruk. Kinesiskt och indiskt siden har aldrig förtyngts. Man kan själv kontrollera ett sidentyg genom att bränna en provbit. Rent siden förkolnar helt. Förtyngt siden lämnar kvar ett skelett av tygets struktur i askan. Siden är flamsäkert.

Silket tar upp fuktighet till 30 % av sin egen vikt utan att kännas vått.

Silke reglerar temperatur. Det värmer på vintern och svalkar på sommaren.

Silket har en organisk uppbyggnad som står den mänskliga huden nära. Därför använde man länge silketråd till att sy ihop operationssår.

Ingen kemist har ännu lyckats kopiera äkta silke. Ej heller har man lyckats ge konstsilket de skyddande egenskaper som natursilket har.

Siden går lätt att färga. Det ger färgerna en strålande lyskraft.

Eftersom silke andas och reglerar temperatur och fukt är det särskilt lämpat för kläder närmast huden - och även för lakan och vilken känsla dessutom, att sova på sidenlakan, Ahhh!

Carina Rosén