Gustafs Skåls Hemsida

Spets

Broderade mönster
Filét-spets var det närmaste på 1500-talet som kunde benämnas spets. Det påminner i grunden om ett finmaskigt nät som man sedan broderade blommönster, bibliska eller mytologiska motiv på. Det användes till sängöverkast, borddukar, garnering på lakan, skjortor, manschetter och kragar.

Point Coupé var den direkta föregångaren till våra spetsar. Ordet betyder "bortklippt tråd". Det var ett broderat, genombrutet arbete som man åstadkom genom att klippa små fyrkanter, rundlar eller andra former i linne. Dessa fylldes med små prydnadsstygn. Man lät vävens trådar vara kvar i de urklippta hålen. På så sätt blev det lättare att göra ett fint broderi.

Dessa olika sätt att framställa spets utvecklades sida vid sida. Sättet att knyta trådar (makramé) utvecklades till knypplingen. Point Coupé-sättet utvecklades till det vi kallar sydda spetsar eller "venetianska spetsar".
Sedan man började tillverka spets på 1500-talet hade de venetianska spetsarna haft rykte om sig att vara den högsta kvaliteten. Frankrike försökte kopiera dessa.

Den franska spetsindustrin
Den franska tillverkningen började på allvar under Ludvig XIV. Det franska hovet köpte mycket spets. Kungen och hans finans- och försvarsminister Colbert försökte etablera spetstillverkningen till att bli en industri. 1665 grundade Colbert en firma som erhöll ensamrätten till all spetstillverkning i Frankrike under 10 år. Trettio spetssömmerskor från Venedig och tvåhundra från Flandern importerades och sattes som lärare i franska kloster. Snart var sextonhundra kvinnor sysselsatta med yrket.

För att ge den statliga industrin all hjälp förbjöds all import av utländska spetsar. Smuggelvara konfiskerades och böter upp till tretusen livres var inte ovanligt. Kungen förbjöd alla ståndspersoner att bära utländska spetsar och den som inte kunde bevisa att spetsarna var franska fick hiskeliga böter. På så sätt lyckades Frankrike att lägga grunden till sin utsökta spetsindustri som på 1700-talet blev ledande i hela Europa.

Överdåd av spets
Vad använde man då spetsen till på 1700-talet? Många av damernas klänningar pryddes med ett överdåd av spets. De tunga spetsarna alternerades med de mjukare Alencôn- och Argentauspetsar. Som hårprydnader blev det modernt att använda spets. Fontangen, som var på modet i slutet av 1600-talet och under 1700-talet, var en slags uppåtsträvande hårprydnad i spets och band över en tunn metallställning. Under hela 1700-talet var hättor och mössor i bruk. Mössbanden var ofta av spets och avslutades med en elegant rundning. Särskilda mössband av spets tillverkades för finare mössor. Mössbanden kunde vara av varierande längd, beroende på ägarinnans börd och ju längre band ju förnämare dam.

Spets i mössor och frisyrer
Vid det engelska hovet föreskrevs att hovdamer skulle använda spetsmössband i sina frisyrer. Det blev en del av hovdräkten och höll sig långt in på 1800-talet. Spetskantade mössor blev också mode här i Sverige. I och med att frisyrerna blev större, så ökade omfånget på mössorna och enorma skapelser med spets lagda på olika sätt bas av damerna. Hattarna pryddes ofta också med "blonder" (silkesspets) och som breda scarves bar man också samma spets.

Vid det franska hovet skulle man använda sydd spets till stor gala. Point de France-spets användes som "vinterspets" medan mjukare spets av typen Argentau användes som "sommarspets". Den franska hovdräktsärmen, som också blev ledande för hovdräkter utöver Europa, var en kort ärm med spetsar staplade på varandra. Spetsarna började nedanför axeln och slutade vid armbågen.

Under andra hälften av 1700-talet användes rynkade spetsvolanger, som fästes både på längden och bredden på klänningarna. Pagodes eller engageantes hade en smalare innerkant än ytterkant. De användes som kantning av urringningar, ärmkantning (därav namnet engageantes) och som volanger på klänningar. Quilles kallades spetsarna som var smala upptill vid axeln och som blev bredare ner efter klänningen. (Jämför fallbola = rynkade garneringar/volanger på klänningssömmar och kanter.) Quilles rynkades på båda sidorna och var ca 6 cm uppe vid axeln och ca 20 cm bred vid kjolkanten. Dessa fästes lodrätt på klänningarna. Tournantes var tvärgående volanger som fästs på båda ytterkanterna.

Herrar i spets
Även herrarna nyttjande spets. Skjortornas öppning i halsen kunde kantas med spets och dessutom kantades manschetten ofta med utsökta spetsar. Halsduken, Jabot, var spetsprydd till en början. Efterhand krympte bredden och spetsen försvann efterhand.

Spetsar kunde dessutom användas att dekorera justacorpsen och västen. Särskilt omtyckta var guld och silverspets. Redan på 1600-talet dekorerades herrdräkter med sådana. Tyvärr finns inte mycket av dessa kvar då man smälte ner dem för återanvändning. Guld- och silverspets förekommer ofta tillsammans med likadana broderier fram till ca 1770-talet. Efter det börjar även "vanlig" spets tillsammans med broderier i silke användas. Spetsen försvann dock helt från herrarnas klädedräkt efter 1815.

Carina Rosén

Källa: L. W. van der Meulen-Nalle: Kant met naald en klos en speldenbos. 1969.