Gustafs Skåls Hemsida

Carl Peter Thunbergs
japanska resa 1775-76

En av de märkligaste och mest fascinerande reseskildringar vi äger från en svensk 1700-tals resenär är Carl Peter Thunbergs resedagbok från hans vistelse i Japan åren 1775-76. Det är kanske inte främst de litterära kvalitéerna som var så utmärkande för Carl von Linnés skildringar av olika svenska landskap eller de vetenskapliga observationer Thunberg gjorde, utan det unika med hans redogörelse är att den beskriver ett land som var i det närmaste hermetiskt tillslutet och som ytterst få europeer på den tiden ens hade något begrepp om.

Tillfälligheternas spel
Att Thunberg kom att vistas i ungefär ett och ett halvt år i Japan var något av ett tillfälligheternas spel. År 1770 lämnade han som nyutexaminerad medicinare Uppsala för att förkovra sig i Paris. I Holland gjorde han ett kortare uppehälle och där fick han genom en bekant ett erbjudande om tjänstgöring som läkare på ett av holländska ostindiska kompaniets skepp som skulle till Japan. Behovet av läkare var av förståeliga skäl stort eftersom en sådan färd både var farlig och långvarig men det var också ett erbjudande som en ung och ambitiös forskare knappast kunde motstå.

Efter Paris återvände han till Nederländerna varifrån han i december 1772 avreste till Kapkolonin för att under några år lära sig holländska och för att kartlägga den lokala floran. Väl framme i Japan var det nödvändigt att Thunberg uppfattades som Holländare eftersom varje annan Europé omedelbart skulle ha tvingats lämna landet. Efter vistelsen i Sydafrika fortsatte han till Batavia i nuvarande Indonesien som föregick den sista etappen till Nagasaki vars hamn angjordes först i juni 1775. Seglatsen över Sydkinesiska sjön blev mycket strapatsrik eftersom cykloner och orkaner var mer regel än undantag. Kompaniet hade skickat två fartyg men ett av dem skadades så illa att det fick återvända till Batavia. Lyckligtvis var det inte Thunbergs.

Japan hade i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet en period av relativ öppenhet gentemot omvärlden men efter en tid av interna motsättningar valde landets härskare att isolera Japan och kasta ut alla utlänningar. Kristendomen utplånades som minoritetsreligion och en period av paranoia och främlingsfientlighet tog sin början. Det var i stort sett bara en begränsad skara kinesiska köpmän och holländare som fortsättningsvis fick bedriva en viss handel på Japan. Gradvis skulle villkoren för Holländarna försämras, den enda hamn som fick angöras var just den i Nagasaki och antalet fartyg per år begränsades successivt till endast två stycken. Till detta skall läggas höga tullar och en hel del administrativt trakasseri och byråkratiskt krångel som till en del kan förklaras av att Holländarna gärna smugglade eller försökte föra ut varor illegalt vilket myndigheterna på plats också var väl medvetna om. I slutet av 1700-talet var dock handeln knappast särskilt lönsam för det ostindiska kompaniet.

Livet i Nagasaki inskränkte sig till några hamnkvarter kring Holländarnas faktori på den lilla ön Deshima strax utanför staden där en lång och monoton tillvaro väntade besättningen. Thunberg lyckades likväl efter lång tid och mycket möda utverka tillstånd att göra exkursioner i Nagasakis omgivningar för att samla in växter. Han åtföljdes av stor grupp japanska övervakare som han dessutom fick avlöna ur egen ficka. Utgifterna i Japan kunde han dock betala genom att med god förtjänst sälja afrodisiakum som han smugglat in i landet men dylika produkter var redan då synnerligen eftertraktade bland den manliga befolkningen.

Passion för botaniken
Trots att Thunberg var utbildad medicinare så var det botaniken som var hans stora passion. Men som läsare behöver man lyckligtvis aldrig oroa sig för att behöva traggla sig igenom oändliga uppräkningar av olika sorters exotiska ogräs. Även om han i sin dagbok inte försummar att beskriva de växter och plantor han påträffar, är hans berättelse ett fascinerande och detaljrikt panorama över hur Japan såg ut för över 200 år sedan. Religion, jordbruk, klädedräkter, bostäder, ja det finns inte mycket som undgår Thunbergs uppmärksamhet. Det som kan förvåna en nutida läsare är den fördomsfrihet med vilken han nalkas det vilt främmande japanska samhället. Trots den självpåtagna isoleringen, fascineras han av den utsökta artighet med vilken Japanerna hälsar dem. Under färden till Edo välkomnas de fjärran gästerna av olika lokala länsfurstar och potentater vars områden de genomreser och bland den enkla befolkningen väcker européernas exotiska utseende stor nyfikenhet. Han noterade dock att japanernas långsinthet gör dem till oförsonliga fienden om man händelsevis skulle råka komma på kant med dem och Thunberg finner det kvinnliga skönhetsidealet minst sagt avvikande från det europeiska eftersom kvinnorna ofta plockade ögonbrynen och färgade tänderna svarta. Trots den drakoniska rättsskipningen i landet där dödsstraff kunde utdömas för rena bagateller, finner han landet förvånansvärt fredligt och harmoniskt. Sådana saker som barnaga syntes honom vara sällsynt förekommande.

Thunberg tar i stor utsträckning också ställning för Japanerna i förhållande till Holländarna vars ofta taktlösa uppträdande inte gav ett särskilt gott intryck. De mest intressanta noteringarna gör Thunberg då han reser tillsammans med några företrädare för det holländska kompaniet till Edo för att avlägga artighetsvisit hos shogunen. Med en omfattande japansk uppvaktning beger sig ambassaden på en månadslång färd som görs i bärstolar vars bekvämlighet överraskar honom. Själva audiensen var över på ett par minuter och det är endast den holländske ambassadören som får träffa shogunen men Thunberg beskriver palatsets inredning..

Effektivt jordbruk
Thunberg konstaterar att hästdragna vagnar knappast förekommer i landet men att detta också har det positiva med sig att vägarna är i mycket gott skick. Han fascineras av det effektiva jordbruket med intrikata bevattningssystem och omsorgsfull gödsling av jorden med ett fullt ut tillämpat ekologiskt kretsloppstänkande även om det blev till priset av en i sommarvärmen olidlig stank som lägrade sig över byarna. Denna omsorg har sin förklaring i brist på odlingsbar mark i det redan på den tiden mycket tätbefolkade landet. Japanernas sinne för hygien är ytterligare något han uppskattar och han noterar att det finns gott om badhus tillgängliga för hög som låg.

Den kunskap som Thunberg inte kunnat få genom egna observationer, måste han inhämta genom den lilla grupp japaner - framför allt officiella tolkar - som kunde holländska varför det knappast blev fråga om några mer ingående analyser. Vänskap på det mer förtroliga planet kunde Thunberg endast knyta med ett par högt uppsatta japanska läkare som han undervisade något i medicin, en vetenskap han bedömde som något eftersatt i Japan. Han donerade också några av sina kirurgiska instrument till sina båda yrkesbröder. Det enda skriftliga material om Japan som Thunberg hade tillgång till, var den redogörelse en viss Kämpfer sammanställde efter ett besök i landet från slutet av 1600-talet. En gängse missuppfattning bland Européer var att Japan styrdes av två stycken kejsare, en andlig och en världslig och det var den sistnämnde som den holländska ambassaden skulle besöka i Edo 1776. I själva verket handlade det om shogunen - den högste militäre befälhavaren - som sedan 1600-talet hade den reella makten i Japan medan kejsaren endast hade en ceremoniell roll.

Efter den korta vistelsen i Edo återvänder ambassaden till Nagasaki där man som bäst var i färd med att avsluta handeln. I november 1776 var det emellertid dags att bege sig hemåt men det skulle dröja ytterligare några år innan han åter kunde beträda svensk jord. I början av 1779 kom han slutligen hem och mottogs av Gustaf III i en särskild audiens där han fick redogöra för sina resor och upplevelser. Några ytterligare expeditioner blev det inte för Thunbergs del utan han gjorde istället en akademisk karriär i Uppsala som högt uppburen vetenskapsman med internationellt anseende. Han bearbetade in i det sista det omfattande material han hade hemfört från sina resor.

Mathias Henricson, 2004