Gustafs Skåls Hemsida

Att återuppbygga ett kulturarv
– ett tyskt dilemma

det var inte endast storstäder eller medelstora städer som förvandlades till rykande ruinhögar. I sin omdiskuterade bok "Der Brand" (Propyläen Verlag) från 2002 ger författaren Jörg Friedrich en skrämmande inblick i det moderna bombkrigets fasor och förstörelsekraft. Som turist i Tyskland får man inte glömma att mycket av vad vi idag kan beundra snarare är resultatet av skickliga restauratörers och hantverkares ansträngningar än några verkligt intakta och pietetsfullt bevarade Det är svårt idag – 60 år efter krigsslutet – att göra sig en uppfattning av den massiva förstörelse som drabbade praktiskt taget alla Tysklands städer och märk väl, det var inte endast storstäder eller medelstora städer som förvandlades till rykande ruinhögar. I sin omdiskuterade bok "Der Brand" (Propyläen Verlag) från 2002 ger författaren Jörg Friedrich en skrämmande inblick i det moderna bombkrigets fasor och förstörelsekraft. Som turist i Tyskland får man inte glömma att mycket av vad vi idag kan beundra snarare är resultatet av skickliga restauratörers och hantverkares ansträngningar än några verkligt intakta och pietetsfullt bevarade originalmiljöer.

Punktinsatser
Det säger sig självt att i de flesta fall var det inte ens möjligt att rekonstruera allt som förstörts. Efter kriget gällde det att så snabbt som möjligt förse miljontals hemlösa med tak över huvudet och att få igång industri och infrastruktur. De historiska byggnader som rekonstruerades får snarast ses som punktinsatser för särskilt kulturhistoriskt intressanta byggnadsminnen. Därför ser vi i många städer en hel del själlösa snabbyggen från 50- och 60-talen jämsides medeltida katedraler och prunkande barockpalats. Vi skall för den sakens skull inte förringa de gigantiska ansträngningar som gjordes för att rekonstruera dessa byggnader.

Frauenkirche i Dresden är det senaste och kanske hittills mest kontroversiella projektet. Från en igenväxt ruinhög som fick ligga kvar i stadens mitt som ett monument, har de ansvariga för restaureringen försökt återanvända så mycket material som möjligt, men faktum är att cirka 70 procent av kyrkan är nytillverkad. Återuppbyggnaden var ingalunda okontroversiell ens bland stadens egna invånare, men när de nu åter kan se kvällssolens strålar reflekteras i kupolen verkar de flesta vara nöjda. Men projekt av detta slag är omdiskuterade. Dels handlar det om resurser i ett Tyskland som brottas med svåra ekonomiska problem, dels handlar det om historiesyn.

”Kulisser”
Många tyskar ser det som ett förträngande av vad som skedde under andra världskriget där mer eller mindre rekonstruerade monument får tjäna som en form av kulisser i stadsmiljöer vilka ofta förändrats till oigenkännlighet. Istället borde man bejaka efterkrigstidens urbana miljöer och ge plats åt ny arkitektur. I de nya delstaterna fruktar också invånarna att man från Väst vill sopa 40 år av DDR-historia under mattan och detta gäller även många östtyskar som aldrig sympatiserade med SED-regimen. Detta dilemma har tydligast kommit till uttryck i centrala Berlin där man under flera år diskuterat att återuppföra det gamla preussiska kungaslottet som var ett av arkitekten Andreas Schlüters verk. Slottet liknade i många avseende Tessins skapelse i Stockholm och tillkom ungefär samtidigt. Under kriget eldhärjades slottet, men skadorna var inte värre än att de med lätthet hade kunnat åtgärdas om man jämför med Frauenkirche i  Dresden där endast fragment återstod. De nya makthavarna i DDR ville dock efter kriget inte påminnas om ett förflutet som kunde förknippas med preussisk militarism och feodalism som slottet fick klä skott för.

Ruiner sprängdes
Därför sprängdes ruinerna i början av 50-talet, ett öde som också drabbade den symboltyngda Garnisonskyrkan och Knobeldorffs Stadtsschloß i det närbelägna Potsdam vars rekonstruktion också diskuteras. På den plats där Berlinslottet stod lät makthavarna istället uppföra det asbestbemängda Republikpalatset som liknade vårt kulturhus på Sergels torg. För många östberlinare blev ändå Erik Honeckers skapelse något av en symbol för den egna staten och som man kände viss stolthet över. Det skall inte förnekas att även i DDR gjordes restaureringar av bombskadade monument, mest känt är väl slottet Zwingern i Dresden. Men i övrigt var ansträngningarna begränsade för att åtgärda förfallet i städerna. Ekonomiska medel saknades och man hade i många fall inte ens råd att riva utan man valde istället att bygga helt nya områden utanför stadskärnorna. De historiska miljöerna i centrum som överlevt kriget fick förfalla. Efter återföreningen 1990 har därför den tyska regeringen investerat milliarder i att renovera svårt nedgångna stadsmiljöer. Några lyckade exempel är städerna Greifswald och Stralsund i det tidigare svenska Pommern.

Ironiskt nog var missnöjet med städernas gradvisa förfall en av de orsaker som föranledde de folkliga missnöjesyttringarna 1989. På vissa ställen hade medborgarna tagit saken i egna händer och börjat renovera gamla byggnader med material som man på olika vägar kommit över. I slutändan är det en fråga om vad vi som medborgare vill prioritera. I ett samtal med en god vän från det gamla Östtyskland  uttryckte jag min förståelse för att man inte hade råd att renovera allt det som man kanske önskade. Men han ryckte på axlarna och undrade vad man istället får för motsvarande summa. Ett halvt jaktplan eller några kilometer motorväg?

Mathias Henricson

Läs mer om Frauenkirche i Dresden på www.frauenkirche-dresden.org